Målet för generika reformen är att spara pengar åt skattebetalarna, och det är inga små summor vi talar om, uppskattningsvis flera miljarder årligen.

Det är givetvis i princip rätt att staten pressar kostnader för läkemedel genom att i första hand subventionera billigare kopior. Det finns bland politiker en vilja att tala om besparingarna, men det är också viktigt att se kostnaderna. Jag tänkte nämna två, framtidens läkemedelsforskning i Sverige och patientsäkerheten som en konsekvens av reformen.

Om alla länder inför sin generikareform (vilket många gjort/är på gång med) så kommer det på sikt att bli olönsamt för de forskande läkemedelsföretagen att utveckla nya läkemedel, eller i vart fall väldigt dyrt. Är samhället berett att betala de priser som uppstår. Tendenser finns redan idag att så inte är fallet, vilket som konsekvens får att vi inte kan erbjuda bästa behandling till våra patienter och på sikt stannar hela läkemedelsutvecklingen upp. Sverige har som nation varit enormt framgångsrikt på att ta fram nya, innovativa läkemedel. Losec, som togs fram av Astra Hässle i Göteborg var under flera år världens mest försålda läkemedel. Detta har starkt bidragit till att Sverige, via framgångsrik export kunnat vara i framkant som välfärdsland.

I samband med omregleringen av apoteksmarknaden 2009 beslutades om en annan reform, som innebar en skärpning av systemet för utbyte av generika. Reformen innebar en ökad statlig styrning över vilka läkemedelskopior som ska lämnas ut till patienterna när de kommer till apotek. Genom att skärpa reglerna för apotekens utbyte till att varje månad ersätta det hittills billigaste generikat med ett några ören billigare skulle ytterligare 60 miljoner sparas. Reglerna som styr vad som blir ”månadens vara” är så komplexa att apotekspersonalen knappt förstår dem själva och än mindre kan förklara dem för patienterna. Fokus blir fel i mötet mellan farmacevten och patienten. Eftersom många patienter har många olika läkemedel, skapar bytet ofta förvirring. Risken för felmedicinering är mycket stor och samhällets kostnader för dessa är omfattande, flera miljarder nämns i olika studier.

En annan prisaspekt på läkemedel har nyligen lyfts fram av NEPIs chef Mikael Hoffmann m.fl. Det finns flera vanliga läkemedel som förskrivs på recept, men inte omfattas av samhällets läkemedelsförmån. I dessa fall måste patienten själv betala hela kostnaden och patienten har ingen rätt att få läkemedlet utbytt mot billigaste alternativet. Det saknas helt enkelt lättillgänglig prisinformation för både läkare och patient, vilket medför att patienten riskerar att få betala alldeles för mycket i onödan.

Läkemedelsområdet är som ovan beskrivits väldigt komplext. Från statligt håll är det flera departement inblandade, många gånger med olika agendor. Jag anser att riksdagen borde utse en ”läkemedelsansvarig” med uppgift att se över hela området i sin helhet, istället som nu enbart syna delmängder!